Åt helvete med alla dessa "borde"

Jag blir så less på alla dessa borde och måsten... Är så medveten om att dom finns där men jag orkar inte mer för det. Snarare tvärtom. Ju mer det är jag borde göra eller hur jag borde känna får mig att vilja slå bakut och bara bli mer rebellisk. Som en obstinat tonåring eller trotsig 4-åring... Troligen är det för att livet oftast inte vill som jag vill och jag är trött på alla dessa motgångar.

Fick ett bra besked igår. Jag fick lägenheten som jag sökte. Visst är det jätteroligt och allt det där men lik förbannat sitter jag här idag och känner mig ledsen och ensam. Hur fan ska detta gå när jag ska bo helt ensam igen? Jag hatar det så innerligt men jag vet också hur oundvikligt det är. Man kan inte ha folk runt sig 24 timmar om dygnet även om jag helst vill ha det så.
Kanske hade det blivit lättare om jag träffade någon och inte var singel längre men hur fan ska det gå till? Ingen lätt sak att bara träffa någon sådär bara. Sen vet jag också att jag borde bli lite stabilare själv och må lite bättre innan jag ger mig in i en relation... Suck, pust och stön. Alla dessa måsten och borde...

Det känns så tråkigt att bara ta till bloggen när jag inte mår helt hundra. Kan ju inte vara så roligt att bara läsa om negativa och tråkiga saker. Men vad vill ni läsa om? Det känns lite svårt att skriva en bra blogg när man inte vet vad som mina läsare vill läsa.

Hur som helst så är jag superglad för att jag fick lägenheten trots att det var ett annat par med fast inkomst som ville ha lägenheten! Det ska bli så kul att välja golv, färg och tapeter... :) Kommer bli mysigt och fint.
Nu ska jag bara införskaffa lite möbler och så för att fylla lägenheten. Flyttar ju från en liten 1:a på 27 kvm till en 2:a på 58 kvm. Blir till att gå på loppisar och kanske lite på Ikea....

Det där med dumma ex...

Pratade med en vän för en liten stund sedan. Vi pratade en del om det där fenomenet med ex som pratar skit om en efter att det tagit slut. Detta gäller både killar och tjejer så jag tror det beror på person och inte kön. Vad är det som ska vara så svårt att uppföra sig även om man blivit dumpad? Visst får man bli arg, ledsen, upprörd och allt det där men att skriva direkt elaka saker och annat som skuldbelägger en?! Nej väx upp och inse att det är slut och gå vidare. Så stå på dig vännen och låt inte honom komma åt dig med sina dumma inlägg eller andra kommentarer. Jag tror på dig Anna!

Vet inte vad jag ska skriva

Det är så mycket känslor och tankar just nu. Ena stunden är allt bra och i nästa känns allt omöjligt. Hatar när det är såhär. Varför kan det inte bara få vara bra och lugnt ibland? Strular inte det ena så är det något annat. Jag vet inte hur jag ska känna eller hur jag ska tänka för att det ska bli annorlunda. En förändring är ett måste samtidigt som jag hatar förändringar. Sen är det ju allt det där med som jag inte vet vad jag ska göra något åt. Hur jag än vänder och vrider på det så sårar jag någon. Men jag har mina känslor och har rätt till dom. Det bästa hade varit en  mellanväg men det går inte i mitt största dilemma just nu. Vem ska jag prata med utan att vara till last för någon? Jag vill inte oroa folk men det är så himla jobbigt att inte kunna prata med någon. Kanske dags för att gå lite mer i terapi?

Loke Nyberg - Andas

En fantastisk låt med underbar text... Läs och njut!
***

Blunda, Miranda, var inte rädd
Jag är din räddande prins
Jag ska försvara dig, här vid din bädd
mot allt ont, och allt mörkt du kan tänka dig finns

Blunda, Miranda, blunda min vän
Det finns inga monster där under din säng
Vad sa du? Javisst kan jag titta igen,
vad det nu ska ha för poäng
Vad är det du pratar om? Vadå för demon?
Det där vara bara grannens mobiltelefon

Blunda, Miranda, sov är du snäll
Jag vakar här hos dig ikväll
Ligg stilla, Miranda, ligg stilla en stund
Vadå? Nej för fan ingen annan är här
Snälla, försök slappna av en sekund
Vi är ensamma här, ja jag svär

Sluta att gråta, men vad gråter du för?
Jag lovar att dörren och fönstret är låst
Nej, ingen väntar på dig utanför
Du hör bara stadsljud och blåst

Vart går du nu? Varför ska du till din toalett?
Jaha, men då blir det din fjärde tablett
Okej, men lämna dörren på glänt är du snäll
Jag törs inte lämna dig ensam ikväll

Öppna, Miranda, öppna för satan!
Jag krossar din dörr, ifall det är vad du vill!
Jag skiter väl i om det hörs ut på gatan!
Vafan har du tagit dig till...?!

Du blöder ifrån ansiktet, och från din arm
Lysrören skriker, allt händer så fort
Huden är kritvit men brinnande varm
Miranda, vad är det du gjort...?!

Håll käften! Jag ska inte, jag kan inte gå!
Visst älskar jag dig, varför frågar du så?
Nu ser jag hur tårar och blod börjar blandas
Andas, Miranda! Andas! Andas...!

Nu blundar, Miranda, nu sover min vän
Långt från demoner och fasor
Kanske, ja kan hända, att hon vaknar igen
Men bredvid står prinsen i trasor

Med en bortsprungen häst och en avbruten lans
Miranda, va kan jag ge dig för tröst?
Jag vet inte var jag ska hugga nånstans
När demonerna bor i ditt bröst...

Okej jag erkänner väl då...

Jag har väl borderline i alla fall... Det bär emot att säga det men den senaste tiden har det blivit allt mer uppenbart och det kanske kan vara till min hjälp att erkänna det för mig själv. Att det inte bara är några bokstäver i mina papper. Men hur vet jag egentligen att det är borderline och inte bara dåligt självförtroende? Fan jag hatar dessa jobbiga funderingar. Vill verkligen inte ha en sån diagnos då den känns så smutsig och nedvärderande. Kanske måste acceptera det oavsett. Mest av allt är jag rädd för att folk ska ta avstånd från mig pågrund av det. Min största rädsla här i livet är ensamhet. Att inte ha någon där. Att upptäcka att allt bara är ett luftslott, tomt, utan innehåll... Livet måste ju vara så mycket mer än detta? Eller har jag fel där också? Det händer ofta att jag bara känner mig som ett enda stort fel. Som att jag bara är till belastning för folk. Visst vet jag att jag är betydelsefull för ett fåtal av mina vänner men det känns inte heller rätt att leva ett liv för andra. Jag måste vakna och börja leva lite för min egen skull också. Tror att det är så man måste tänka. Men vad vet jag... Jag är ju bara en liten liten människa i en stor stor värld. Hjärtat mitt är dock stort och fyllt av kärlek. Och jag tror jag har hittat den jag vill ge all denna kärlek till. Det känns så i alla fall. Allt med henne är så bra och det känns så rätt. Utan henne i mitt liv vet jag inte om jag orkat kämpa vidare. Hoppas jag kan ge henne något ibland också så jag inte bara får utan ger lite också. Hon säger att jag gör det och då känns det så underbart att jag aldrig vill vara utan henne.

Nej nu är det färdigfilosoferat för denna gången. Förhoppningsvis blir det snart igen och att jag kan bättra mig med bloggandet. Jag vet att det var evigheter sen sist men jag har inte haft inspiration eller kraft att skriva. Men nu hoppas jag det blir ärndring på det för jag mår bättre när jag får skriva av mig och vara lite kreativ i mitt skrivande. Jag hoppas att jag har några läsare kvar och att ni godtar min ursäkt för det långa uppehållet. Skriv gärna adressen till din blogg som en kommentar så lovar jag att läsa din också!

Morgonångest...

Jag fattar bara inte vad det är för ångestliknande skit jag dras med varje morgon. Sover riktigt bra och lagom många timmar och ändå har jag ett par timmars helvete varje morgon. Vaknar med en känsla av "Vad fan vaknade jag för?" och "Gud vad onödigt att kliva upp nu". Tror ju det kan ha att göra med att jag inte har något att göra om dagarna så jag känner liksom ingen riktig anledning att kliva upp. Jag ligger kvar och drar mig en bra stund och försöker komma upp och känna mig lite mer peppad... Sen går jag upp och tar min morgonmedicin och sätter på Nyhetsmorgon och ligger och försöker slappna av en stund till. Det bär emot i varje fiber av min kropp och jag vill bara lägga mig ner och inte behöva gå upp igen. Så mycket tankar som bara snurrar och hela jag vill bara somna om och få sova en stund till. Tur att det ändå finns dom morgnar som är ganska okej och där ångesten släpper ganska snabbt. Är det någon mer än jag som känner igen detta? Jag har så svårt att beskriva själva känslan men det är som själslig smärta och som en konstig form av ångest som inte riktigt känns som den ångest jag brukar ha men ändå kan jag inte kalla det något annat än ångest. Existensångest.
Jag har också haft mina funderingar på om det kan vara något med mina mediciner som gör att jag känner såhär... Det finns ju de mest märkliga biverkningar så varför inte detta? Ska kolla upp det med min nya läkare eller så fort jag får möjlighet att prata med någon som kan sånt.

Lite kvällstankar och funderingar

Ja då satt man här igen med en lång natt framför sig. Förhoppningsvis så somnar jag om ett par timmar.... Annars vet jag inte hur jag ska orka med morgondagen. Dagvård på förmiddagen och på eftermiddagen ska jag umgås med en kompis. Vi ska sortera lite här hemma och se om han vill ha något av det.
Det var fan vad svårt det ska vara att komma igång med saker man måste göra. Är rädd att jag ska stå där med allt sista veckan. Men jag måste fixa pengar till flyttlådor först innan jag kan börja packa. Och det mesta av sorteringen måste vara klar så jag kan börja packa det som verkligen ska med.
Tips på hur man kommer igång och hur man kan motivera sig själv att göra sånt som kanske inte är så kul mottages tacksamt. Jag måste helt enkelt få tummen ur häcken.