Vet inte vad jag ska skriva

Det är så mycket känslor och tankar just nu. Ena stunden är allt bra och i nästa känns allt omöjligt. Hatar när det är såhär. Varför kan det inte bara få vara bra och lugnt ibland? Strular inte det ena så är det något annat. Jag vet inte hur jag ska känna eller hur jag ska tänka för att det ska bli annorlunda. En förändring är ett måste samtidigt som jag hatar förändringar. Sen är det ju allt det där med som jag inte vet vad jag ska göra något åt. Hur jag än vänder och vrider på det så sårar jag någon. Men jag har mina känslor och har rätt till dom. Det bästa hade varit en  mellanväg men det går inte i mitt största dilemma just nu. Vem ska jag prata med utan att vara till last för någon? Jag vill inte oroa folk men det är så himla jobbigt att inte kunna prata med någon. Kanske dags för att gå lite mer i terapi?

Loke Nyberg - Andas

En fantastisk låt med underbar text... Läs och njut!
***

Blunda, Miranda, var inte rädd
Jag är din räddande prins
Jag ska försvara dig, här vid din bädd
mot allt ont, och allt mörkt du kan tänka dig finns

Blunda, Miranda, blunda min vän
Det finns inga monster där under din säng
Vad sa du? Javisst kan jag titta igen,
vad det nu ska ha för poäng
Vad är det du pratar om? Vadå för demon?
Det där vara bara grannens mobiltelefon

Blunda, Miranda, sov är du snäll
Jag vakar här hos dig ikväll
Ligg stilla, Miranda, ligg stilla en stund
Vadå? Nej för fan ingen annan är här
Snälla, försök slappna av en sekund
Vi är ensamma här, ja jag svär

Sluta att gråta, men vad gråter du för?
Jag lovar att dörren och fönstret är låst
Nej, ingen väntar på dig utanför
Du hör bara stadsljud och blåst

Vart går du nu? Varför ska du till din toalett?
Jaha, men då blir det din fjärde tablett
Okej, men lämna dörren på glänt är du snäll
Jag törs inte lämna dig ensam ikväll

Öppna, Miranda, öppna för satan!
Jag krossar din dörr, ifall det är vad du vill!
Jag skiter väl i om det hörs ut på gatan!
Vafan har du tagit dig till...?!

Du blöder ifrån ansiktet, och från din arm
Lysrören skriker, allt händer så fort
Huden är kritvit men brinnande varm
Miranda, vad är det du gjort...?!

Håll käften! Jag ska inte, jag kan inte gå!
Visst älskar jag dig, varför frågar du så?
Nu ser jag hur tårar och blod börjar blandas
Andas, Miranda! Andas! Andas...!

Nu blundar, Miranda, nu sover min vän
Långt från demoner och fasor
Kanske, ja kan hända, att hon vaknar igen
Men bredvid står prinsen i trasor

Med en bortsprungen häst och en avbruten lans
Miranda, va kan jag ge dig för tröst?
Jag vet inte var jag ska hugga nånstans
När demonerna bor i ditt bröst...

Okej jag erkänner väl då...

Jag har väl borderline i alla fall... Det bär emot att säga det men den senaste tiden har det blivit allt mer uppenbart och det kanske kan vara till min hjälp att erkänna det för mig själv. Att det inte bara är några bokstäver i mina papper. Men hur vet jag egentligen att det är borderline och inte bara dåligt självförtroende? Fan jag hatar dessa jobbiga funderingar. Vill verkligen inte ha en sån diagnos då den känns så smutsig och nedvärderande. Kanske måste acceptera det oavsett. Mest av allt är jag rädd för att folk ska ta avstånd från mig pågrund av det. Min största rädsla här i livet är ensamhet. Att inte ha någon där. Att upptäcka att allt bara är ett luftslott, tomt, utan innehåll... Livet måste ju vara så mycket mer än detta? Eller har jag fel där också? Det händer ofta att jag bara känner mig som ett enda stort fel. Som att jag bara är till belastning för folk. Visst vet jag att jag är betydelsefull för ett fåtal av mina vänner men det känns inte heller rätt att leva ett liv för andra. Jag måste vakna och börja leva lite för min egen skull också. Tror att det är så man måste tänka. Men vad vet jag... Jag är ju bara en liten liten människa i en stor stor värld. Hjärtat mitt är dock stort och fyllt av kärlek. Och jag tror jag har hittat den jag vill ge all denna kärlek till. Det känns så i alla fall. Allt med henne är så bra och det känns så rätt. Utan henne i mitt liv vet jag inte om jag orkat kämpa vidare. Hoppas jag kan ge henne något ibland också så jag inte bara får utan ger lite också. Hon säger att jag gör det och då känns det så underbart att jag aldrig vill vara utan henne.

Nej nu är det färdigfilosoferat för denna gången. Förhoppningsvis blir det snart igen och att jag kan bättra mig med bloggandet. Jag vet att det var evigheter sen sist men jag har inte haft inspiration eller kraft att skriva. Men nu hoppas jag det blir ärndring på det för jag mår bättre när jag får skriva av mig och vara lite kreativ i mitt skrivande. Jag hoppas att jag har några läsare kvar och att ni godtar min ursäkt för det långa uppehållet. Skriv gärna adressen till din blogg som en kommentar så lovar jag att läsa din också!