Jag fattar bara inte vad det är för ångestliknande skit jag dras med varje morgon. Sover riktigt bra och lagom många timmar och ändå har jag ett par timmars helvete varje morgon. Vaknar med en känsla av "Vad fan vaknade jag för?" och "Gud vad onödigt att kliva upp nu". Tror ju det kan ha att göra med att jag inte har något att göra om dagarna så jag känner liksom ingen riktig anledning att kliva upp. Jag ligger kvar och drar mig en bra stund och försöker komma upp och känna mig lite mer peppad... Sen går jag upp och tar min morgonmedicin och sätter på Nyhetsmorgon och ligger och försöker slappna av en stund till. Det bär emot i varje fiber av min kropp och jag vill bara lägga mig ner och inte behöva gå upp igen. Så mycket tankar som bara snurrar och hela jag vill bara somna om och få sova en stund till. Tur att det ändå finns dom morgnar som är ganska okej och där ångesten släpper ganska snabbt. Är det någon mer än jag som känner igen detta? Jag har så svårt att beskriva själva känslan men det är som själslig smärta och som en konstig form av ångest som inte riktigt känns som den ångest jag brukar ha men ändå kan jag inte kalla det något annat än ångest. Existensångest.
Jag har också haft mina funderingar på om det kan vara något med mina mediciner som gör att jag känner såhär... Det finns ju de mest märkliga biverkningar så varför inte detta? Ska kolla upp det med min nya läkare eller så fort jag får möjlighet att prata med någon som kan sånt.
